Nu ligger jag här. Sömnlös. Blir lite smått bländad av en gatulykta utifrån. Skenet tar sig igenom persiennen och träffar mig rakt i ögat. Vindarna viner där ute också. Några bilar långt borta. Man hör nästan att det är kallt ute. Här inne är det varmt och mysigt, sängkläderna doftar sköljmedel. Jag gillar att tvätta, för då får man andas in sköljmedeldoft. Den näst bästa doften i hela världen. För den bästa har han som ligger här bredvid. Jag skulle kunna se på honom föralltid. Bara titta och försöka memorera detaljer. Sånt jag brukar försöka memorera in lite extra när han ska åka bort ett tag. Han sover. Han andas tungt och regelbundet. Jag ser upp i taket. Det är underligt hur allt ter sig. Hur alla anpassar sig. Vänjer sig. Tar saker och ting för givet. Varför gör man så? Läste en gång om människor som vunnit massor med pengar. Det tog inte alls lång tid innan de vant sig. Glädjeruset lägger sig och man får trilskas med en vardag igen. Jag vet inte. Jag vill verkligen lära mig att inte ta saker för givet. Att uppskatta små fina saker, som en gullig kommentar från en anonym människa. Jag träffade förresten världens gulligaste tant nere i tvättstugan förra veckan. Hon hade bott i samma hus i 40 år, men i olika lägenheter. Först med sin man och lilla barn i en lägenhet. Sen med sina tre barn i en annan. Nu bodde hon ensam i en. Hennes man hade gått bort för 8 år sedan. Det är så underligt allting. Att allt har ett slut. Blir gråtfärdig bara jag tänker på att hon är alldeles ensam. Nåväl, det här blev lite spårat. Sov gott!