Lägger mig i badet och låser dörren. Jag är ensam men jag låser ändå. Det är kallt, och de grå molnen trängs utanför fönstret. Tror jag hade i för mycket skum, eller "lödder" som farmor alltid sa när man var barn och badade i hennes badkar. Meeeeeer! Mer skum! tjoade man.

Varje gång jag badat hemma hos farmor så hade vi en ritual. Jag blev till "emmapaket", och farmor gjorde mig till ett paket, inslaget i en stor vit handduk. Där kände jag mig trygg. Och nöjd. Sedan bar hon runt mig till varje spegel i hela huset och sa "emmapaket, emmapakeeeet". Jag vill vara ett paket igen. Känna mig liten, älskad och nybadad. Men nu känner jag mig mest bara nybadad och vilsen. Fan! Det är en förjävlig känsla. Allt är påväg bort. Och jag ser inte längre några mål eller något annat heller för den delen, på grund av all tjock jäkla dimma. Den verkar vara här för att stanna. Och snart går man väl på grund också. Känner verkligen positiviteten flöda här, haha! Men nu är det faktiskt skit.

Förbannat.