Ibland slår det mig hur skört allting egentligen är. Hur viktiga våra beslut faktiskt kan vara. Jag kom att tänka på att livet är som ett öppet hav. Ett stort hav, som ibland är spegelblankt, ibland lite småguppigt och ibland är det mörkt och stormigt som fan - och man har oftast inte en jävla aning om vart man ska eller är påväg.

 

Jag tror att när man står inför större beslut - så är det faktiskt ganska viktigt att man väljer rätt riktning från början - visst, man kan alltid simma tillbaka och börja om, om man nu hittar tillbaka det vill säga. Men ja, en liten grads felriktning från början, blir till flera mils skillnad i slutändan. Och är det inte ofta så, att det inte blir som vi tänkt oss? Både på gott och ont. 

 

Idag visade sig min magkänsla igen, efter en lååååång tids frånvaro. Jag har känt mig vilsnare än någonsin utan den, fyfan. Men nu har sjön lagt sig lite minsann - jag ser klarare. Helt plötsligt känns det enklare att ta tag i saker, för nu sjöar det ju inte så förbannat!

 

Jag vet inte vart jag vill komma med detta, kände bara att jag i denna stund behövde skriva av mig. Egentligen är jag förbannad nu, men jag känner också att jag har fått ut en del idag. Många tankar och känslor har äntligen fått blivit till ord som farit ur min mun, vilket resulterar i att jag känner mig ungefär 14.3 kilo lättare just nu.

 

Ibland kanske man behöver ha det förjävligt, med storm, spöregn blixtar och dunder för att sedan kunna uppskatta lugnet och framför allt ron. Lugnet efter stormen så att säga, det var mer än välkommet just nu. 

Nu ska jag lägga mig och sova. Godnatt!