Igår var jag och hälsade på min farfar. En farfar som har varit en smula frånvarande under min uppväxt, tyvärr. Men allt blir inte alltid som man tänkt sig, inte heller när man är en vuxen människa - och saker skjuts på och glöms sedan bort. Igår var jag och hälsade på honom, det var 3 år sedan sen sist. Gud, det känns så konstigt när jag säger ordet "farfar". Tror inte jag har sagt det många gånger i mitt liv. 

Men igår när jag svängde upp på hans uppfart, efter ha kört i ett labyrintartat område så var jag först osäker på om det var rätt hus. Sist jag var här var det vinter och kallt, och jag mindes inte riktigt hur det såg ut. Efter några sekunder kommer en äldre herre gåendes mot mig, jag är nervös som satan - men det släpper när han öppnar sina armar och ber om en kram. 

Vi pratade i timmar. Och inte blev det en tyst sekund. Jag satt där helt faschinerad av hans utseende - min pappa är nämligen en yngre kopia av honom, och jag såg drag hos honom som jag själv har. Han frågar mig om jag har fått något envist drag, jag skrattar och nickar. På något sätt så kändes det som att jag alltid har känt honom och att han alltid har varit en del av mitt liv. Så himla märkligt!

Efter fikan åkte jag hem. Och jag har tänkt på detta möte nästan konstant både igår och idag. Jag är så jäkla glad att jag åkte dit. Men också ledsen, ledsen över att jag gått miste om en sån fantastisk människa i så många år. ♥